Min morfar hade ett företag som hette Svekab när det begav sig. Han och hans kompanjon köpte en liten timmerstuga, ni vet en sådan lada som står på en åker och förvarar hö. En man vid namn Georg från grannbyn Finnäs hade inrett ladan som nu skulle säljas som ett fritidshus. Mormor och morfar och morfars kompanjon Arne med familj turades om att semestra i den lilla stugan. Arnes familj växte och fick inte längre plats så till slut köpte mormor och morfar ut dem och stugan blev deras. Tack och lov för det!
När jag var liten jobbade min pappa borta i veckorna och kom hem varannan helg så min mormor och morfar kom att betyda väldigt mycket för hela min familj då de kunde få rycka ut om jag blev sjuk eller liknande om mamma behövde assistans. Jag är oerhört tacksam över att få ha haft två av de finaste människorna så nära under så lång tid. Min morfar blev dock bara 74 år och gick bort alldeles alldeles för tidigt. Jag fick ärva stugan efter honom <3 På hans begravning när prästen stod och pratade om morfar och berättade att Våle var hans allt så satt jag söndergråten fylld av tacksamhet. Han ville ge sitt allt, till mig. Det är nämligen så att min morfar var inte min biologiska morfar. Han träffade min mormor 12 år innan jag föddes och min mamma hade frågat honom tidigare om han skulle vilja vara morfar till hennes barn när och om det skulle bli så att hon fick familj och barn. Han hade svarat att självklart ville han bli det. Jag tror att det är mycket därför som jag blev så speciell för honom och även han för mig. Han blev liksom inte bara morfar utan han blev utvald. Eftersom att pappa jobbade borta också så blev morfar liksom lite som min extrapappa.
Jag gick till en spådam efter hans bortgång och hon ritade upp stugan, precis exakt så som den ser ut, tomten ja allt in i detalj och till höger från stugan sett, mitt ute i sjön ritade hon en svart prick och sade - Här är din morfar Emilia. Jag bröt ihop. Just där hon ritade pricken satt min morfar Ovar varje påsk och pimplade vid isens kant. Hon sade också att han är här nu och vill tacka dig. Hon frågade - Gjorde du något på morfar efter att han hade somnat in på sjukhuset? Det känns som att du gjorde något i hans ansikte? Jag rös och svarade att jag pussade honom på pannan och hon utbrister - Jaa, han hälsar att det värmer fortfarande.
Min mormor, världens finaste människa fick vara med några år till. TACK! Hon kallades för Lollo och morfar kallades för Ovar. Detta för att jag inte kunde säga mormor och morfar när jag var liten och sedan dess har det hängt med. Dessa människor har funnits för mig i vått och torrt. Finare finns inte. Ni fattas mig och just för att stugan var så betydelsefull för er och alla minnen vi har härifrån gör att jag bara älskar att vara här. Utan el och vatten mitt ute i ingenstans. Energin blir påfylld och jag får andas frisk luft i mina lungor. Just nu sitter jag i Ovars gamla kofta som han bodde i här uppe och ett par av Lollos stickade tofflor. King! Batteriet i datorn börjar sina så jag avslutar i vanlig ordning med lite bilder. Utsikt mot Vålesviken där Ovar pimplade. Jag med stor-stugan i bakgrunden, påskmiddag med världens bästa mor idag och jag as we speak i min bloggarpose, haha! Glad påsk och kärlek till er alla. Kramar.
/Emilia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar