Jag började min dag med att köra intervaller mellan gång/löp på morgonen och kände då att jag inte var helt hundra. Jag trodde att det hade med pollenallergin att göra, att det var tungt för att jag är tungandad. Jag tog mig igenom träningspasset och väl hemma började jag känna av magen. Skyndade mig in i duschen och fick i mig en liten frulle. Sedan började värken bli mer intensiv så jag bäddade ned mig i sängen. Jag kände att det var gallan som krånglade men jag hade inte ont på samma sätt som jag brukar ha. Det är över ett år sedan som jag hade mitt senaste anfall. Trodde faktiskt att det var över nu liksom. Men idag blev det värre än någonsin.
Som sagt, det började att gnola runt klockan 9 på morgonen. Jag försökte att sova men hade för ont för att kunna slockna. Väljer att ta Spasmofen, en sorts gallstensmedicin som knappt hjälper. Klockan 13 eskalerar smärtan och jag får ett "vanligt" gallstensanfall som håller i sig i cirka 12 minuter. Det krampar och gör så fruktansvärt ont. Det sägs att det är en piece of cake to deliver a baby once you've had gallstones :/ Jag tror att det stämmer. Till och med att vara sjuk i leukemi gjorde mindre ont trots ett antal operationer, biopsier, benmärgsprover, och ofrivilliga uppkastningar efter måltid. Jag blir genomblöt av svett vid ett gallstensanfall. Totalt toktorr i munnen och andningen blir helt okontrollerbar. Man liksom skakar. När det väl går över så är man så slut att man ligger där i sin svett och gråter. Gråten kommer för att det är skönt att det är över och för att man är så slut. Det känns som att en skördetröska har kört över dig och spottat ut dig i ett dike. Vanligtvis sover jag länge efter ett anfall men skillnaden idag var att efter tio minuters "vila" kom ett nytt anfall.
Det höll tack och lov inte i sig lika länge men när det gick över så känner jag att jag måste ta mer medicin utifall att det kommer ett till anfall. Vilket det gör! Tre anfall på raken, det är rekord. Provar nu medicinen Diklofenak men känner mig inte särskilt hjälpt av den heller. Nu börjar jag blir riktigt slut och nervös. Tänk om stenen riktigt har fastnat i gallgången och de här attackerna fortsätter. Det pallar jag inte så jag lyfter luren och ringer 112.
Plingplongtaxin kommer till Norra Kungs och plockar upp en liten lort med håret på ända. Likblek med sårig hals får jag rabbla tidigare sjukdomar och personnummer till två charmörer som skulle kunna kallas Kling och Klang.
Väl på akuten fortsätter rabblandet om min sjukdomshistoria åt höger och vänster medan smärtan sakteliga lugnar ned sig. Det tas prover och doktorn klämmer och känner. Jag får ligga kvar för observation efter intag av en liten sketen Skogaholmslimpa och vatten för att försäkra alla om att det verkligen är förbi. Provsvaren ser bra ut och mackan gör inget annat än nytta i min mage så jag blir bortkopplad från nål och namnskylt och får gå hem. Ibland är det skönt att ha sjukhuset nästgårds.
Jag har haft bättre tisdagar än denna men jag har helt säkert även haft sämre! Nu ska jag äntligen få sova i min säng. Känslan är obeskrivlig. Nattinatt <3
/Emilia
Emergency room, Gävle Sjh
